Guldtacke-testen

Äkthetskontroll av guld

I århundraden har äktheten av guld kontrollerats enligt Arkimedes princip: Om vikten inte stämmer överens med volymen är det förorenat med ett annat metall. För en tid sedan dök det dock upp förfalskade kilobarror av guld med en kärna av volfram. Volfram har nästan samma densitet som guld och kan därför inte upptäckas med den klassiska metoden, och professionella ultraljudstestare är ganska dyra.

Alternativ mätmetod

Den konstruktion som visas här används för en mätmetod som bygger på följande princip: Guld är diamagnetiskt, volfram är paramagnetiskt. Om ungefär 30% av tackans volym består av volfram tar Diamagnetism och paramagnetism ut varandra. Om alltså en guldtacka inte stöts bort av magneten – eller till och med dras till den – innehåller dess kärna enligt detta test även andra metaller än guld.

Mätprocessen

Effekten kan mätas med hjälp av en precisionsvåg som visar två decimaler. Pappkonstruktionen i den avbildade uppställningen fungerar som distans för att skydda vågen från den starka magneten. Guldtackan, som inte syns på bilden, måste placeras i det smala gapet mellan papp och plastbehållare. Först mäter man utan magneten, eller, om möjligt, nollställer vågen. Därefter placeras magneten på plastytan utan att testobjektet vidrörs. Testet visar att guldtackan verkar ha blivit tyngre på grund av den diamagnetiska bortstötningen.

Viktdifferensen

Para- och diamagnetism är mycket svaga krafter. Därför är viktavvikelsen som orsakas av den magnetiska repulsionen vid guldtacke-testet knappt märkbar. På min 250 g tunga tacka kunde jag mäta en skillnad på cirka 0,11 g till 0,13 g. Den här visade konstruktionen med rektangulär magnet Q-60-30-15-N fungerar för övrigt för tackor som väger 100 g eller mer. Med "DÖDSMAGNETEN" skulle det även vara möjligt att testa enskilda uns (31 g), men förfalskningar i volfram av små tackor eller mynt är hittills inte kända.